Jorden blir allt varmare, och inom vetenskapen råder enighet om att det är vi människor som ligger bakom förändringarna. Men i vilken utsträckning är vi som förfasar oss över utvecklingen beredda att förändra vår vardag? Det funderar Jonathan Safran Foer på i sin bok Det är vi som är klimatet.
Varför är det så svårt?
Jonathan Safran Foer konstaterar att han kastar sig över böcker om klimatförändringarna, förfasar sig över bilder av Amazonas i lågor, och på sidan 10 är han både arg, engagerad, upprörd, orolig och deprimerad och tänker förskräckt att alla måste läsa det här! Och på sidan 20 har han själv slutat läsa. Varför?
Safran Foer funderar på om det är ett försvar. Att den bild som målas upp är alltför skrämmande och vi inte riktigt kan tro att det är sant. Han jämför det med förintelsen, hur omvärlden var skeptisk när vittnesmålen slutligen sipprade ut. Kunde det verkligen vara sant?
Om det är sant att utvecklingen går åt fel håll för klimatet, att vi närmar oss eller befinner oss i en kris, har då vi som individer ett ansvar? Här är det lätt att gå i försvar, för ingen av oss har velat skada den planet vi bor på! Och om vi ändå har del i det, om än en ack så liten, är det lätt att känna sig skamsen och helst inte vilja tänka mer på det. Och det finns ju så mycket annat man måste hinna med. Klimatkrisen ligger ju ännu långt bort. Väl?
Från rykande skorstenar till pruttande kor
Debatten om vad som påverkar miljön har ofta illustrerats av rykande skorstenar, vars utsläpp blivit allt renare, och vi är medvetna om att vi bör flyga mindre och åka mindre bil. Men först på senare år har vi börjat prata om vad vi äter – inte för att vetenskapen inte varit medveten om hur det påverkar klimatet, utan för att det är svårt att engagera människor i något de känner motstånd mot.
Djuruppfödningen, för att vi ska få kött- och mejeriprodukter, står för uppemot 50 procent av alla växthusgaser, och använder mark som skulle kunna användas för att föda fler människor. Belastningen på vår planet beror på att vi blivit så många fler människor som behöver mat, men också på att vi äter allt mer kött. Om de människor som levde år 1700 skulle konsumera vad vi producerar idag, skulle var och en, stor som liten, behöva stoppa i sig 400 kilo kött och dricka 4500 liter mjölk – per dag! Det är inte svårt att förstå att förändringen är enorm och att den påverkar.
Ingen behöver göra allt – vilken förändring är hanterbar för dig?
Safran Foer har varit vegetarian sedan han var nio år, men bland hans käraste minnen finns de av kycklingen som hans farmor lagade till honom när han var barn, eller när pappa stod i trädgården och grillade kött. Fortfarande tycker han att kött ser så gott ut och luktar så lockande, men oftast avstår han ändå, för att det är det val han har gjort.
Han förespråkar inte att alla måste bli vegetarianer, men uppskattar att det kommer mer “växtbaserat kött” för köttätare som vill äta mindre kött. Mycket är vunnet om fler väljer att inte äta animaliska produkter till frukost och lunch, utan att de för den skull blir vare sig vegetarianer eller veganer. Han finner det inte särskilt troligt att hälften av USA:s befolkning skulle vara vegetarianer om tio år – men att hälften av alla måltider skulle vara vegetariska är ingen omöjlighet, och det skulle ge samma resultat!
En del av det som hindrar oss från att förändra våra vanor är kanske att vi tänker på det alltför absolut, att vi måste bli vegetarianer för att vara goda nog. Det gör det svårt. Att se det som en framgång att man lagar vegetarisk middag två gånger i veckan är bättre än att se det som ett misslyckande att man inte gjorde det fem dagar i veckan. Om vi alla istället gör det vi tycker känns som en hanterbar förändring når vi ganska långt.
Gör en överenskommelse med dig själv
Jonathan Safran Foer bor i ett hus som har fler rum än personer som bor där. Han flyger en del i jobbet, och han kör bil till mataffären. Detta trots att han troligen ägnar mer tanke åt klimatet än många andra.
Vid en signering av hans senaste bok, där han intervjuats om klimatfrågor, kom ett par fram till honom med sitt exemplar. De berättade att de skulle gifta sig, och att de kommit på att de inte hade någon plan! Men under hans intervju hade de skaffat sig en: De hade kommit överens om att äta kött endast om de blev bjudna på det, annars vegetariskt, och veganskt två dagar i veckan. De skulle skaffa endast två barn, och köra max 250 mil per år. De räckte fram sitt bokexemplar, och på titelsidan fanns planen nedskriven med en rad där Safran Foer fick bevittna deras löfte.
Detta fick Safran Foer att inse att han själv faktiskt saknade en plan. Han tänkte alltid att han skulle köra mindre bil, flyga mindre … men utan att konkretisera målen sker ofta ingen förändring alls. Ett sätt att slippa ett gnagande samvete kan vara att faktiskt bestämma sig för vilka förändringar som känns okej, och glädjas åt att man kan vara med och bidra till att utvecklingen går åt rätt håll. Förändringar behöver ju inte heller vara uppoffringar – en del kan också handla om att unna sig något, lite vardagslyx.
