När man känner doften av nybryggt kaffe och nybakade småkakor är det lätt att drömma sig bort till en svunnen tid. Att duka upp ett långbord med spetsduk, blommigt porslin och vackra bakverk är inte bara en fest för ögat, det är ett levande kulturarv som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden. Etnologen Christina Ström har ägnat mycket tid åt att dyka dypare i kafferepets fascinerande historia, en tradition som nu gör en oväntad och charmig comeback i de svenska hemmen.
Gemenskap när mörkret föll
Kafferepets allra största och glansigaste storhetstid tog sin början i mitten av 1800-talet, och det fanns en mycket specifik anledning till detta. År 1827 infördes laga skifte, vilket innebar att de gårdar som tidigare legat tätt samman i byarna nu spriddes ut över stora ytor. Tidigare hade kvinnorna i byn arbetat tätt ihop, stöttat varandra i vardagen och helt säkert tagit en välförtjänt kaffetår tillsammans när arbetet tillät. Plötsligt satt många kvinnor ensamma i sina stugor, ofta i ett totalt mörker under de kalla höstkvällarna. Det var i denna isolering som kaffekalaset föddes på riktigt och fick en otroligt viktig social funktion. Det blev en livlina och en ljuspunkt i en annars ganska ensam tillvaro.
Magin med sju sorters kakor och en sprakande järnspis
Enligt den klassiska traditionen från 1800-talet ska ett riktigt kafferep alltid bjuda på exakt sju sorters kakor. Skulle man servera färre än så ansågs man vara snål, men bjöd man på fler riskerade man att stämplas som högfärdig. Denna sed har dock varierat lite beroende på var i landet man bodde. På vissa platser var man nöjd med fem sorter, medan man på andra orter glatt slog på stort med tio olika sorters småkakor.
Det var dock först 1945 som begreppet med just sju sorter blev allmänt känt i hela landet. Icakuriren utlyste då en recepttävling eftersom ransoneringstiden äntligen var över och folk återigen hade möjlighet att baka med smör och socker. Att baka småkakor var dessutom en relativt ny lyx som kommit i och med järnspisens intåg på 1850-talet. Innan dess hade man varit tvungen att flottyrkoka alla bakverk över öppen eld. Att baka i en gammal järnspis var dock en konst i sig. Man fick elda försiktigt med björkved för att få en jämn värme som inte sprakade, och husmödrarna var tvungna att sticka in handen i ugnen för att rent känslomässigt avgöra när temperaturen låg på rätt nivå för att inte bränna kakorna på utsidan och lämna dem degiga inuti.
Mysteriet med det lilla ordet kafferep
Varför heter det egentligen kafferep? Det är en fråga som får många forskare att slita sitt hår. En teori är att det härstammar från ordet repartisera, vilket betyder att dela på kostnaderna, eftersom dessa sammankomster ofta började som knytkalas där alla gäster tog med sig sina egna kakor. En annan, lite mer praktisk förklaring, är att kvinnorna brukade repa upp gamla tyger för att tillverka bandage och trasor samtidigt som de drack sitt kaffe.
Vett och etikett för kakälskare
Att delta i ett kafferep innebar att man var tvungen att ha stenkoll på oskrivna regler. Först och främst gällde det i vilken ordning man tog för sig av faten. Man började alltid med vetebrödet, fortsatte sedan med de mjuka kakorna, därefter småkakorna och allra sist avslutade man med tårtan.
Det fanns också en tydlig hierarki. Den äldsta kvinnan, eller kvinnan med den finaste titeln, skulle alltid ta först. Ett känt exempel är när nobelpristagaren Selma Lagerlöf var på kafferep i Värmland och fick ett milt tillrättavisande av värdinnan med orden att fruarna minsann skulle ta först. En ogift författarinna stod alltså lägre i rang än en gift kvinna, hur känd hon än var.
Prästen var ofta en självklar gäst på kalasen, men han förväntades bli ordentligt trugad innan han ens rörde kaffekoppen. Historier berättar om en präst som gömde sig på logen i en hel timme i väntan på att bli tillräckligt övertalad innan han klev in i stugvärmen. En annan viktig regel var att man måste smaka på exakt alla sorter som erbjöds. Om man inte orkade äta upp allt var det helt accepterat att ta med sig resterna hem, vilket ledde till att fiffiga mammor sydde speciella förkläden med extra djupa fickor just för detta ändamål.
Kärleken till hembakat i en modern värld
Idag är intresset för äldre fikatraditioner stort igen. Gustav Bergström, känd som författaren ”Rävjägarn” och skaparen av boken ”Välkommen på kaffe”, är en av de som brinner för att bevara detta kulturarv. Han älskar att duka fram allt från havreflarn och finska pinnar till imponerande fyllda petit choux-svanar. För honom handlar det om att tvätta bort den tråkiga förbudsmentaliteten kring kaffebröd och istället hylla hantverket. I hans frys finns det alltid kakor redo utifall någon skulle få för sig att titta förbi oanmäld, precis som man gjorde förr i tiden. Det är ett enkelt, opretentiöst och väldigt hjärtligt sätt att umgås på som ger en känsla av trygghet i en annars ganska uppskruvad och orolig värld.
Från rykande klostermedicin till modern latte
Kaffets och kakornas historia i landet är en spännande resa. Den allra äldsta småkakan är faktiskt pepparkakan, som lanserades redan under medeltiden i klostren. Då kallades den för medicinplätt, eftersom dess starka kryddor ansågs hjälpa mot trassliga magar. Kaffet gjorde entré 1685, men då i väldigt små mängder som såldes på apotek mot trötthet.
Under 1700-talet blev kaffet en lyxdryck för överklassen, innan det äntligen blev folkligt och fritt för alla på 1850-talet. Efter decennier av traditionella kafferep förändrades vanorna drastiskt under 1980- och 90-talen när stora koppar café au lait, kladdkakor och espresso tog över. Men historien går i cykler. Idag ser vi hur allt fler, inte minst yngre generationer, börjar plocka fram de tunna porslinskopparna med guldkant, letar fram farmors gamla kakrecept och bjuder in till genuina, varma och alldeles underbara kafferep igen.
